Den här dagen undrar vi om sommaren aldrig kom. Eller? Stadens fotbollsfest brukar alltid, och då menar jag verkligen alltid, vara solig. Något annat finns liksom inte. Och nu är det regn. Regn. Blåst. Kallt. Svinkallt. Jag och Fanny tog en tidig joggingrunda och det var mest likt höst ute. Den där frågan ”var är sommaren?” är oundviklig. Ja, för var är den? Alltså Sommaren. Inte bara de där ”rätt så fina dagarna” utan hela sommaren. Den saknas oss.
En sådan där ”rätt så fin dag” bar jag hem en stor och frodig smultron i ampel. Det var rea  på rean i blomsteraffären och man gör väl vad man kan för att plantera sommarkänsla runt sig. Med lite sol på denna kommer explosionen av små röda söta bär och tills dess finns direkt ingen risk för torka i krukan. Så att säga.
Rabarber och smultron. Större köksträdgård än så blir det inte hos oss. Ja, åsså äppelträden då förstås. När jag tänker på det så är det väl inte fy skam. Nelly kan gå ut i trosor och plocka smultron, maken kokar rabarberkräm till frukost och till hösten har vi, i bästa fall, ett par äppelpajer från egen skörd. Sämre kan man ha det.

De stora lerkrukorna har hängt med sedan slutet av 90-talet och känns fina att ta fram igen. Jag har förstått att de skulle passa väldigt bra till ett orageri… : )
Nästa år tror jag att jag tar fram de fyrkantiga systerkrukorna, och fyller med jordgubbsplantor och… tja… krusbär kanske. Jag har ju tänkt bevisa för mig själv, och min omgivning, att jag visst kan bli en trädgårdsmänniska och just därför visst är ett orangeri värdig. Så det så.
Och hade vi ett orangeri att sitta i skulle vi inte behöva sucka så över regnet. Bara det.

Med önskan om en fin(are) helg!

Foto: Lina – Kitchenbloom©

Hej vad det blommar på äppelträdets grenar ute i vår trädgård. Vi planterade trädet vår första sommar i huset och det har väl inte direkt växt så det knakat under dessa åtta år. Säkert en helt normal tillväxtkurva för ett äppelträd av sin sort, men ändå. Förväntningar ni vet.  I år ska jag både gödsla, beskära, staga upp och fjäska så det står härliga till ute i grönskan. Jag tänker att om jag ska kvala in till att någon gång få äga ett eget orangeri, då måste jag ta tag i det här med trädgårdstänket. Rätt ordentliga tag, liksom.
Nä, jag kan inte släppa den drömmen. Inte så lätt att göra det när min kära vän bjuder in i detta paradis. Där satt jag tidig morgon igår, ensam med min bok och med tunga smattrande regndroppar mot glastaket och blev bara än mer frälst och orangerilyrisk. Jag hade skjutsat ungdomar till en frukostkonsert i närheten, tog med en bok som tidsfördriv och smög in på Görels gård och vidare in till den sköna läsplatsen inne i orangeriet. Långt innan husfrun stod i dörröppningen med nybryggt kaffe på fikabrickan var jag övertygad om att detta måste vara paradiset på jorden. Ja, eller nära det i alla fall.
Leta upp ett, smyg in och sätt dig med en bok och känn själv vet ja’.

Vi har haft en helt fantastisk junihelg. Fint väder, middagar ute på terrassen, spontana träffar med älskade vänner två kvällar i rad, ungdomar i spring, en hel lördag vi poolen, kvällstur på cykel och så den där söndagsmorgonen tillsammans med Görel. Det är så fint att man knappt märker att man är förkyld.

Ha en fin veckostart!

Foto: Lina – Kitchenbloom©

Söndagslunken är skön och tar inga krafter direkt. Efter lillans fotbollsträning väntar uppdukat middagsbord hos fina vännerna och jag får helt plötsligt tid för inget och allt. Ämen jag kör väl ett bildsvep från terrassen då. Håll tillgodo med det regnvåta.
Jag älskar den grönskande fonden vid slutet av vår gård. Det är dessutom nu den spricker ut, snacka om växtkraft där ute i regnet, och snart är granngårdarna på andra sidan de sju högresta rönnarna ett minne blott. I alla fall fram till hösten.

Här gillas de dova färgskalorna och jag tänker på vår rödbruna tegelfasad då jag väljer sommarblommor. Därför blir det inte mer spännande än så ute i krukorna. Klassiska Mårbackor och med en tvist av choklad.
Förra årets trendblomma fick värsta luschocken här, men nu har jag fått råd från proffsen och tror mig kunna bekämpa de små elakingarna ifall denna sommar blir lika lusig som den förra.

Det som känns mest lyxigt är att vi bara kan hoppa på utelivet sådär lätt i år. Förra året samma tid hade vi just påbörjat jobbet att riva den gamla terrassen. Det skulle grävas, pålas, sågas, skruvas och först i slutet av juli kunde vi inta liggläge under solen.
Räcket blev ju samma (om än längre) som tidigare då vi inte tyckte att vi kunde rita någon snyggare modell än den vi fick till fem år tidigare. Den röda färgkoden på räcket är samma som runt fönster och dörrar och med de nya svarta utestolarna fick även hängrännorna en färgkompis att hålla hand med där ute. Bra så.

Sammanfattningsvis är jag i skrivande stund rätt nöjd med beslutet att inte fullfölja idén om att måla fasaden vit. Även min smak kan svänga och här hade det nog kunnat gå så illa att den helt hamnat i diket förra sommaren. Fråga mig inte vad som skett, eller när det hände, men vi har liksom slutit fred nu – jag och det 70-talsbruna teglet. Vete sjutton om inte träpanelen, den dag den behöver bytas ut, får en matchande brun behandling av någon sort den med. Joho, det tror jag visst det.

Foto: Lina – Kitchenbloom©

Personligen tycker jag att IKEAs relanserade trädgårdsstol är deras snyggaste utemöbel – genom alla tider. Tycker också att den förtjänar långt mycket mer uppmärksamhet än inredningsvärlden hittills gett den så, om än regnvåta, kommer här ett första, färskt bildbevis från vår – äntligen – sommarmöblerade terrass.
Jag vet inte om jag gillar retrovibbarna eller gunget mest, men jag är helt såld på stolen och föll som en fura när jag hittade den på IKEAs webb tidigare i vår.
I torsdags åkte vi och våra vänner till varuhuset och köpte ett helt gäng stolar till vår och deras terrass och visste man inte bättre trodde man nog att vi skulle öppna sommarcafé eller nå när vi stod där vid våra fullastade vagnar.

Planen är att hela familjen ska komma överens med de nya svarta ”spagettistolarna” så att den stora och robusta trädgårdsgruppen av teak kan säljas vidare.
Just nu ”testar” vi nya stolarna med det gamla bordet och jag blir övertygad om att just teak är rätta träslaget även för nästa bord, som dock gärna kan vara längre och utan rundade kanter.

Fler bilder finns på minneskortet, men först ska söndagen upplevas.

Ha en fin dag!

Foto: Lina – Kitchenbloom©

Nu spricker den ut till blomning. Det blir det där sista av sommaren som tränger sig mellan hösten och mig just nu. Vi är vänner nu, jag och hösten, och det kan inte ens en smultronplanta i blomning ändra på. Vi planerar för att ställa undan utemöblerna i veckan, och rensa upp i trädgården. Jag har fått råd om hur jag ska beskära äppelträden och nu ska det bli av. Denna höst hände det, liksom. Så vill jag även plantera en Lönn på framsidan och letar just nu igenom stadens alla trädförråd efter Lönnar.
Hoho, var är ni?

Jag har hittat tillbaka till en mitt livs absolut bästa vänner. Denna höst hände det, liksom. Ja, eller vi har hittat tillbaka till varandra. I tio år har vi pausat, men nu blommar det igen även där och allt känns bara så kravlöst gott och hemtamt som man kan önska efter så lång tid ifrån varandra. Hon är en sann trädgårdsfantast och jag helt nollad där hon vet hur det ska beskäras och drivas och planteras och väljas och vintras och allt sådant där ”trädgårdsaktigt”.
En lönn ska vi nog kunna hitta. Tillsammans.

Ha en fin måndag! 

Foto: Lina – Kitchenbloom©

Jag har nämnt det tidigare och här får ni nu en inblick i hur ett uppdaterat terrassliv på Genvägen 3 kan se ut. Ja, eller kanske snarare en ”utblick”.

Sommarens ”att måla huset” ströks från listan och istället köpte vi hem ett lass terrasstrall från brädgården och lät den tidigare L-formade altanen växa sig rektangulär. Räcket lät vi vara sig likt, det gillas fortfarande och gick att återanvända, och trallen har vi betsat i samma bruna ton som det golv som tidigare låg där. Trädgårdsmöblerna av teak har vi haft i sex år men i år har de fått några nya vänner i form av två extrastolar vid bordet samt en lägre sittgrupp med två fåtöljer i svart konstrotting närmast huset. Den gruppen syns inte på dessa bilder men funkar fint med en tidning och en kopp te i sensommarens eftermiddagssol.

I  övrigt är allt sig likt där ute. Vi stormtrivs med lugnet på vår gård där vi lever vårt insynsskyddade sommarliv. Jag gillar lugnet. Mycket. Ibland kan jag önska att det fanns fler barnfamiljer runt knuten, för Nellys skull (de stora barnen har ju sina vänner ”nära” även om de ibland får cykla till andra sidan stan), men så tittar jag på henne, ser en trygg och kavat tös som vi nog inte alls behöver önska något mer för. Inte just nu i alla fall.

Terrass eller Altan? Jag läste någon gång att en altan är ett golv byggt på marknivå och blir en terrass om den ligger högre upp än ett halvt våningsplan. Ligger den ovanpå ett tak så blir den, inte helt otippat, en takterrass. Får den ett tak över sig så heter den helt plötsligt veranda och stänger vi in verandan med fönster och vägg så blir det på tjillevippen ett uterum. Ja, något sådant var det jag läste, men hur supersant det verkligen är låter jag vara osagt samtidigt som jag konstaterar att vi egentligen har en terrass men som vi nog mest kallar altan.
Just så som man säger om kära barn…

Foto: Lina – Kitchenbloom©

Jag är långt ifrån här just nu, mest alltid där. Ute i trädgården. För en tid sedan fick vi till stenläggningen och nu tar terrassen form. Det där man gått och tänkt på i några år, det börjar nu att på riktigt bli sant. Det är skönt. Lite fix återstår med räcket runt däcket och trappan behöver bli stadig på sin plats, men som sagt – vi är mest där just nu. Ute och jobbar.

Ha en fin dag!

Foto: Lina – Kitchenbloom©

Har ni missat Weronicas trädgårdsliv och tankar om växtlighet på måndagar så titta då in där. Jag inspireras massor trots att jag själv är kass på trädgård. Jag tänker att det aldrig är försent och hoppas hoppas hoppas trots att jag inte riktigt hittar fram till någon talang inom mig och mest mår dåligt över de äppelträd vi aldrig kommer oss för att beskära.

Förra året skar min far fram våra kantstenar med tigersågen. Jo, det är sant, med tigersågen. Gräset hade vuxit in, under och över och liksom bäddat in stenarna, och rackarns så snyggt och prydligt det blev på gränsen mellan gräs och asfalt när kanten helt plötsligt fanns där igen. Nu inser jag att det jobbet behöver gå i repris i år igen. Om vi vill ha det lika snyggt denna sommar. Upp till kamp bara.

Ni kanske minns min skiss tidigare i vår, över både gård och hus?! Det är tur att vi inte greppade den vita penseln samma dag för nu velar vi lite. Hur fult är det bruna teglet egentligen, hur roligt är det att måla i flera veckor, vad kommer det vita kalaset att landa på och ärligt talat – tänk om vi ångrar oss?!  Tänk.
Just idag känns den bruna tegelfasaden helt rätt som kostym åt vårt 70-talshus. Igår inte. Kanske vila hustankarna ett slag och koncentrera oss på gården istället. Det fanns ju fler punkter än husmålning på listan och först ut blir nog det stora lärkträdet att falla. Tjohej för ett framsteg i alla fall.

Tjohej till dig med!

Foto: Lina – Kitchenbloom©