Det är inte ofta man får plocka upp ett avlångt vitt kuvert ur brevlådan, och se sitt namn och adress vackert handskrivet på framsidan. Idag kom ett tackkort från nöjda bröllopskunder och jag tänker än en gång, så lite som behövs för att en dag ska vända från suck till solsken. Tack Ingela och Hans!
Jag tror banne mig jag ska göra en insats, leta fram min bunt med brevpapper och skicka iväg ett gäng handskrivna brev till några väl utvalda vänner och hoppas att de når fram på någon av deras halvdisiga dagar. Bara sådär, liksom. Nä, nu skriver jag det inte bara, jag ska verkligen göra det. Kanske får du ett.
Såhär såg det ut på skrivbordet just före jag monterade brudparets album. Kaos, men ett vackert sådant.
Jag känner det som att jag är med och skriver historia varje gång jag lämnar ifrån mig ett fotouppdrag. Jag gillar när jag kan hitta meningsfullhet i det jag gör, när det liksom inte bara är kreativt skapande och flummigt sådär. Alla kan ju inte resa ut i världen och rädda utrotningshotade pingviner eller bota cancersjuka barn – någon måste ju också stanna hemma och fota, så att familjer och brudpar finns förevigade till sin släkthistoria. Typ.
Ni som nu följer mig på Instagram kommer kanske att bli spyless varje gång ni avslöjar mina bilder här på bloggen, igen, från inlägg ni redan sett på Instagram. Det låter kanske hårt, men roligare än så blir det inte för er. Det känns ändå bra om någon aktivitet sker här, så alla ni som troget är in här varje dag får någon belöning för ert klickande och många av har ju heller ingen Instagram-app att uppdatera så…
Trevlig helg på er alla!
Foto: Via Instagram – Lina/Kitchenbloom©